Att Spela Musik På Milongor
Text av Stephen Brown, översättning av Peter Bengtson (originaltext, alternativ 2)
Min sätt att spela skivor har formats av min mycket längre erfarenhet som tangodansare och min kärlek till en musik som verkligen förmedlar känslor. För mig ger de bästa tangorna en stabil rytmisk grund åt dansen och en känsla som berör mig. Som tur är finns det många tangor, milongor och valser som uppfyller de här kraven.
Mina tandor är fyra tangor långa, vanligtvis med samma orkester. Jag tycker fyra tangor är rätt lagom för en tanda. Varje melodi i en tango bör ha sin egen personlighet, samtidigt som den bidrar till tandans helhet. Det finns så många bra tangor att ingen behöver vara utfyllnad.
Den första melodin i en tanda bör vara stark nog att få upp folk från stolarna och ut på dansgolvet. Den måste få folk att vilja dansa oavsett hur ont i fötterna de har eller hur trötta de är. Energin i musiken ska gripa dem. Melodierna i mitten behöver inte vara lika starka, men de måste däremot upprätthålla energin i den första melodin och ha tillräckligt mycket egen personlighet så att en känsla av variation uppstår. I en rytmisk tanda kan den andra eller tredje melodin vara lite mer romantisk eller impressionistisk. I en lyrisk, romantisk tanda kan den andra eller tredje melodin vara mer rytmisk. Den sista melodin i tandan bör vara stark och medryckande så att alla som dansar känner sig nöjda med att ha dansat hela tandan. Om jag känner mig djärv nog att börja en tanda med Puglieses "La Yumba", avslutar jag den med "Gallo Ciego". Bra kandidater som andra och tredje melodi är "La Rayuela" och "La Tupungatina".
Jag har nyligen varit med om en del saker som verkligen påmint mig om hur viktigt det är med variation och bra ljud är när man spelar musik på en milonga. Ett brett urval musik bidrar till känslan av en fullvärdig danskväll. Om man använder inspelningar med hög ljudkvalitet minskar man den trötthet som uppstår om man bara använder inspelningar med dåligt ljud som man så ofta gör på milongor. Om musiken är tillräckligt varierad och ljudkvaliteten är så hög som möjlig får dansarna energi, och kan behålla den energin under hela milongan.
Om varje tanda alltså består av melodier som liknar varandra på något sätt, är det kombinationen av tandorna som skapar variation. För att kunna spela musik som är tillräckligt varierad har jag satt ihop några grova kategorier som delar in de olika orkestrarna efter rytmiska och harmoniska kriterier. De är som följer:
- Det Gamla Gardet -- Orquesta Tipica Victor, Carabelli, Firpo, Lomuto, etc.
- Tidig Guldålder -- De Caro, Donato, Fresedo, tidig Canaro
- Hård Rytmisk Guldålder -- D'Arienzo, Biagi, Rodriguez
- Mjukare Rytmisk Guldålder -- tidig Troilo, en del Troilo/Fiorentino, Tanturi/Castillo, Caló instrumentals, Caló/Podestá, Federico, Laúrenz, D'Agostino/Vargas, tidig Di Sarli
- Flytande Guldålder Smooth -- instrumental Di Sarli, instrumental Canaro, instrumental Fresedo, instrumental Troilo
- Lyrisk Guldålder -- Caló/Beron, Di Sarli/Rufino, Di Sarli/Duran, en del Troilo/Fiorentino, Canaro med olika sångare, Fresedo/Ray, Tanturi/Campos, Demare, DeAngelis med sångare
- Dramatisk Guldålder -- instrumental DeAngelis, Pugliese
- Övergångsperioden -- Sassóne, Varela, Francini/Pontier, Garello
- Tango Nuevo -- New York Tango Trio, Litto Nebia, Trio Pantango
- Moderna orkestrar -- Color Tango, El Arranque
Under en typisk kväll hämtar jag all eller den stora merparten av musiken från inspelningar från det jag ovan kallat guldåldern. Jag brukar börja kvällen med att spela musik med enklare rytmer och arbetar mig sen igenom de mer komplexa rytmerna för att till sist komma fram till den subtila, dramatiska och romantiska musiken senare under kvällen. Jag vill också att varje tanda har en tillräckligt stark egen identitet och inte är för lik det som precis spelats, så att den raderar ut minnet av de föregående tandorna och lockar upp alla på dansgolvet igen. Jag använder inte två tandor från samma kategori i följd (t ex spelar jag inte först en D'Arienzo-tanda och sedan en Biagi-tanda). Jag försöker också bygga upp och släppa av på den musikaliska spänningen flera gånger under en kväll. Ett exempel på att bygga upp en rytmisk spänning är t ex att gå från mjukare rytmisk musik till hårdare rytmisk till milonga. Att bygga dramatisk spänning kan ske genom att gå från flytande till dramatisk musik. Om man spelar lyrisk musik släpper det ofta av på spänningen.
Samtidigt som jag intuitivt känner av energin i salen, tänker jag på de här strategierna när jag väljer nästa tanda. Jag har märkt att om jag följer de här principerna ger det dansarna en starkare känsla av att ha dansat känslomässigt engagerade hela kvällen, och då kan de gå hem trötta men nöjda.
/ Stephen Brown
|